Älskade lilla bebis,

Det känns som så länge sedan men ändå så nyligen som du låg i min mage, magen som jag då tyckte var tung och mest i vägen, men som jag sedan saknade när den väl var borta.

Magen som jag brukade klappa på och ibland prata med, fast det kändes fånigt och nästan lite genant. Magen som jag hade svårt att älska när huden plötsligt skiftade i skimrande ljusrosa ränder. Ränder som egentligen bara berättade att du växte och frodades precis som du skulle där i. Det är svårt att föreställa sig att det var du.

Älskade lilla bebis, jag kommer aldrig glömma dagen då jag för första gången såg ditt ansikte och hörde skriket som följdes av ditt första andetag. Du och jag som varit ett under så många veckor, dagar och minuter. Nu var du här och jag var din mamma. Tänk att jag var mamma.

Älskade lilla bebis, inte visste jag att amma dig skulle vara så svårt. Att det skulle skära som vassa knivar i mitt bröst varje gång jag försökte stilla din hunger under de första veckorna och att tårar skulle falla så att tröjan blev blöt och ögonen sved. Inte visste jag att känslan av misslyckande skulle vara så stark när du fortfarande grät av hunger, eller trötthet eller kanske magont och jag inte kunde förstå vilket efter timmar vid mitt bröst.

Inte visste jag att jag skulle bli så arg, så ledsen och så trött på dig när du inte ville ligga i din vagn. När du ville komma upp i min famn, bli buren och vara nära. Du med dina knutna små händer, lena bebiskinder och fjuniga hår. Du som jag bara ville skulle vara tyst och sova. Du som jag samtidigt längtat så otroligt mycket efter.

Älskade lilla bebis, tänk om jag hade vetat att det skulle bli svårt att vara din mamma, att det skulle bli ensamt att ta hand om dig om dagarna och att sorgen i mig skulle växa. Sorgen över det jag trodde att jag skulle få, dagarna som jag trodde att vi skulle ha och känslorna som jag trodde att jag skulle känna. Sorgen över att jag kanske inte dög som jag var, eller att jag kanske inte älskade dig tillräckligt mycket. Sorgen över att jag tänkte att det var enklare när du fortfarande låg inuti min mage, då tankarna och drömmarna fortfarande var min enda verklighet och jag kunde rå om dig utan att ångesten tryckte i mitt bröst.

Tänk om jag hade vetat att mamman i lägenheten mitt över gatan som jag brukade se vagga sin bebis ute på balkongen också hade känt som jag. Och även mamman som i mataffären la upp varorna på rullbandet framför mig i kön, tillsammans med många andra mammor i samma kvarter, i samma stad, i samma land, runtom i vår värld. Att så många andra mammor hade känt som jag.

Älskade nyblivna mamma, det är inte bara du som fällt tårar över att det inte blev som du tänkt dig. Som behövt tid för att kärleken ska växa, som sörjt att amningen inte blev som du ville, som anklagat dig själv för att inte vara tillräcklig. Som tvivlat på om du duger, blivit rädd för tankar du tänkt och känslor du känt och undrat om du varit den enda. Och samtidigt älskat ditt lilla barn så högt och så mycket att det gjort ont. Verkligen ont.

Men det är inte bara du älskade nyblivna mamma, utan så många andra mammor som känt som du, som känner som du, och som kommer att känna som du. Du visste kanske inte om det, men någon annan kan få veta och därför måste vi berätta. Vi måste berätta både om det fantastiska i att bli mamma men också att det på samma gång kan vara fruktansvärt svårt. Du och jag kan bli vi ihop, och tillsammans blir vi starka. Tillsammans kan vi göra skillnad.