vila

Häromdagen skrev jag om perspektiv, hur jag var tacksam trots att dagen var stökig. Och så är det, tacksamheten finns på djupet, alltid. Men dom där andra stunderna finns dom också, då tacksamhet kanske inte är ordet jag spontant tänker på. Dom när allt känns lite smått kaos och jag längtar efter att småbarnsåren ska vara över. Vakna nätter, långa läggningar, kletiga makaroner som fastnat under strumporna. Kräklukt, diskberg, mat som ska lagas och ställas fram på bordet medan barn hänger i byxbenen. Barn som ska bli självständiga och testa sin vilja och jag bara måste ha tålamod och ork att vara en bra mamma trots skrik och gnäll (jag lyckas inte alltid med det).

småbarnsår

Det finns stunder då jag sliter mitt hår och funderar på om hjärnan på riktigt har exploderat av det ständiga flödet av intryck som barn för med sig. Den har åtminstone förlorat en hel del av sin förmåga att tänka klart. Sånna dagar, sånna stunder, när barnen somnat och jag pustar ut i soffan och längtar efter mer sömn och rena kläder fria från snor (och rena strumpor utan makaroner) – då är det otroligt befriande att få skratta åt alltihopa! Skratta åt hur några himla makaroner under strumpan kan göra en så frustrerad. Att locket på grötpaketet inte går att stänga ordentligt och hur svetten rinner när jag springer efter bebis som är snabb som blixten med att komma in i badrummet och gräva i sopor alternativt toalett (alltså trots att toalettdörren ska vara stängd). Och genom att skratta åt alltihop ser jag ju att det där som kändes så katastrofalt under dagen, inte alls var så katastrofalt. Det var påfrestande, men inte värre än så. Och det är befriande att se att det finns fler som har sånna dagar och som känner och tänker precis som jag ibland. Att det lixom verkar vara en del av de flestas småbarnsår. Då blir det lättare att ladda om för nästa dag.

få syskon

Föräldraskapet är ingen intellektuell verksamhet som bara har att göra med att man vet vad som är rätt och riktigt att göra. Att man fungerar som någon slags pedagogisk robot som alltid gillar läget. Föräldraskapet är fullt av känslor och upplevelser.

En som är helt fenomenal på att fånga småbarnsår och vardagskaos och som får mig och många andra att skratta åt alltihop och se det ur ett helt annat perspektiv än (för hjärnan i stunden) livshotande-tillstånd-perspektivet – det är Karin Wikström! Och hon börjar skriva här på onsdag! Gissa om jag är glad!

Karin är ärlig, rolig och delar med sig av.. ja, inte bara de charmiga inslagen av vardagen med små barn. Hos henne blir det inget fejkat Instagram-liv där mamman alltid är pigg och fräsch och barnens kläder alltid är rena. Karin beskriver mer av det riktiga livet. Kanske känner du igen dig, kanske inte. Men jag hoppas ni som läser här, precis som jag, ska få stunder då ni bara får skratta åt hur vardagen som småbarnsförälder kan vara. Och att det kan bidra till att få perspektiv på tillvaron emellanåt. Att vardagen som småbarnsförälder kan vara både skitjobbig och alldeles underbar.

Dela inlägget: