Gästskribent: Karin Wikström

Jag tror inte att det finns någonting som förskönas så till den milda grad som föräldraskap, graviditet, förlossningar och känslorna kring detta. Kvinnors tillvaro som ständigt kantas av en enorm tacksamhet att få uppleva det vackraste i livet, allt som blomstrar, alla som njuter, livet som börjar.

Trettio år han jag fylla innan jag blev gravid med mitt första barn, Melker, som idag är 1,5 år. Idag är jag även gravid (igen!) och ska om bara några veckor få mitt andra barn (nej jag ska inte få barn, vilket totalt missvisande uttryck, jag ska föda fram ett barn jag burit i nio månader).

Innan detta barnafödande har nio månader ägnats åt allt annat än njutning och magfotografering i motljus. Mitt främsta mål under senaste två åren har varit överlevnad både för mig själv och för min nya livspartner- han som äntrade världen med buller och bång och vände upp och ner på tillvaron på ett vis som inte ens två veckor av tequila och dåliga beslut kan åstadkomma. Vissa av föreställningarna av att bli mamma stämde givetvis in, som euforin att få hålla sitt barn första gången, kärleken som växer för varje dag och brösten som för första gången i livet ger skäl för sina namn och en bröstoperation kan (tillfälligt, högst tillfälligt) strykas från budgeten (den budgeten kommer förvisso inte vara aktuell igen förrän om tidigast 18 år ändå, då det tydligen är så att man med moderskapet per automatik programmeras om till att uppskatta en BRIO leksaksspis mer än en utseendejustering).

Melker var redan från start en bebis av sorten “extra allt”. Redan på BB var jag osäker på om han kanske hade ångrat sig, det verkade som att han antingen ville tillbaka in i magen där han kom från, alternativt berätta sitt missnöje över anländandet för hela världen- utan uppehåll, för alltid. Och så fortsatte det. Livet dög allt som oftast bara i korta sekvenser, bärandes eller ammandes. Att ligga i någon vagn för exempel var det inte tal om, ännu mindre någon babysitter eller det svindyra babygymmet (på tal om urspårad budget). Jag hade nog aldrig hört talas om sådana bebisar innan. Vagnarna var ju gjorda för bebisarna och bebisarna för vagnarna? Det var ju hela grejen. Mamma latte vagn blev snabbt till mamma patte larm, då dagens 24 timmar i sin enkelhet bestod av amning och gallskrik.

En dag satt jag åtta timmar och ammade på inrådan av “amningshjälpen”. Rädd att misslyckas med moderskapet gjorde jag vad som krävdes, med psyket som insats. Vidare fortsatte Melkers intensiva vilja och ovilja. Lärde han sig sitta var han sur över att han inte kunde krypa, när han lärde sig krypa ville han gå. Och nio månader gammal sprang han- men troligtvis ändå arg över att inte bemästra flygning. Sova kunde han första året aldrig göra mer än 12-17 minuter i sträck. Ni anar inte hur mycket man kan lära sig göra på 12 minuter som ensam föräldraledig: 1 min äta macka, 3 min duscha, 1 min torkning, 3 min påklädning (inkluderar att finna ej nedkräkta plagg), 1 minut djupandning, 2 min starta kaffekokaren och resterande tid går till att förflytta sig mellan stationerna (märk väl hur det ej finns avsatt tid för att dricka kaffet som startats, men kaffedoft är också kul. Liksom).

Det finns ett begrepp för dessa bebisar, bebisarna som är lite mer av allt, HNB (High Need Baby). Det är alltså ingen diagnos utan ett samlingsnamn för bebisar som är extra allt. Jag tror inte på att placera varken barn eller vuxna i fack utifrån personlighet, men sanningen är ändå att det finns en poäng och ett lugn i att få igenkänning från andra föräldrar med bestämda högenergiska bebisar. Ett lugn i att veta att alla bebisar inte sitter och tittar på en prasselbok i 2,5 timme eller sover i vagnen på timmeslånga lattepromenader ( mamma patte larm ). Att få bekräftat att det inte var jag som mamma som misslyckade med att förstå mitt barns behov eller att råd som “du måste lära honom sova” och “låt honom skrika” viftades bort med all rätt. Min magkänsla var precis rätt och jag visste minsann vad mitt barn behövde- behovet såg bara inte likadant ut som “alla andras”. Min mammabubbla var inte som jag hade fått beskrivit, men den var lika bra ändå.

Jag kan än idag sörja att Melker och mitt första år tillsammans inte blev vad jag hade tänkt. Idag har jag dock kommit fram till att det är den förskönande bilden med “alla stöpta i samma form” som gör att jag sörjer- inte tiden i sig. Hade jag inte försökt nå upp till allas förväntningar av det aktiva mamma-bebislivet hade jag och Melker troligtvis inte krockat så mycket i våra behov och viljor. Kanske hade jag inte svettats igenom två tröjor och en jacka på Espressohouse för att få till en instagram bild av en vaniljlatte som jag ändå inte fick tid att dricka. Kanske hade jag inte envisats med att ta med en vrålande bebis i bilen och med det besultet förlorat 50% hörsel, 90% förstånd och en halv liter svett.Kanske hade jag samsovit och kanske hade jag sålt vagnen till förmån för utseendebudgeten (BRIO leksaksspis?).

Nu när ankomsten av Melkers lillasyster närmar sig känner jag mig ganska trygg. Inte trygg i att tro att jag vet hur något kommer att bli- utan trygg i att jag vet att det kan bli precis hur som helst. Och att det faktiskt är helt okej.

Gästskribent: Karin Wikström
Familj: sambo och sonen Melker samt lillasyster beräknad i februari.
Bor: I ett kråkslott från 1924 i Trelleborg södra skåne
Sysselsättning: mammaledig & driver mamma/humorbloggen: En mammas bekännelser

Kontakt
Instagram: @karinwikstroms
Blogg: www.karinwikstrom.blogg.se
email: karinwikstrom_@hotmail.com