Med jämna mellanrum slungas jag tillbaka i tankarna till den första tiden då jag blev mamma. Det händer allt mer sällan nuförtiden, men det jag har svårt att släppa och ältar fram och tillbaka i tankarna är varför jag hamnade i en så stor emotionell svacka. Jag vet att hormoner tillsammans med sömnbrist har ett enormt finger med i spelet, men det jag funderat på har varit vilka ytterligare faktorer som spelat in. Och det jag kommer fram till är främst amningen.

Amning alltså! Jag har skrivit ett inlägg tidigare om när amning är svårt där jag berättar om min första amningserfarenhet, och jag står fast vid att det är någonting med amning som fångar en i sitt järngrepp och vägrar släppa taget. Som ett hjärnspöke som ligger och lurar där inne och gör sitt yttersta för att övertyga dig om att amning är det absolut bästa för ditt barn. Sjävklart påverkas man också av allt man hör utifrån – bland annat av vården men kanske även vänner och familj. Men när det kommer till mycket annat kan man ändå distanserar sig lite grann från vad alla andra tycker och lita på sin egen magkänsla när man fattar ett beslut.

När det kommer till amning finns ingen magkänsla. Även om man under graviditeten haft inställningen att man tar saker och ting som det kommer svänger ofta den tankegången och istället hamnar man i någonslags fixering i att det bara måste gå. Så har i alla fall jag känt och jag vet att det är många med mig som upplevt samma sak.

Och jag tror som sagt att det var amningen som puttade mig över kanten och gjorde att jag faktiskt fick en förlossningsdepression. Hade jag inte varit fullt lika envis och faktiskt gett upp någon månad in tror jag att jag känslomässigt inte hade sjunkit lika djupt. För jag och min bebis hade inte en fungerande amning. Det som fungerade var att han gick upp i vikt och i och med det klassas det ju som att amningen fungerar enligt vården. Men när amningen tar upp all ens tid och kraft för att åstadkomma dessa kilon, ja då ser inte jag det som något fungerande i alla fall.

Så vad är det då som gör att vi stenhårt kämpar emot all logik och gråtande sitter med vår bebis i famnen timme in och timme ut? Smörjer och luftar såriga bröstvårtor i hopp om att de ska läka ihop och inte skära av smärta så fort bebisen tar grepp. Spenderar timmar med en bröstpump som bara spär på känslan av misslyckande när det man till slut lyckats få ut är en skvätt i botten på en annars tom flaska. Vad är det som gör att vi drivs på att fortsätta trots att någonting inom oss bara skriker nej på samma gång?

Är det samhället som präglat oss så hårt att vi stenhårt tror på att det är det bästa vi kan göra för vårt barn eller är det något biologiskt inom oss, som en urkraft bortom logiskt resonemang? Jag har inget svar på den frågan, men jag tycker det är så synd att vi pressar oss själva bortom rimliga gränser i många fall. En lycklig mamma, oberoende hur barnet får mat, måste väl alla gånger vara bättre än en olycklig ammande mamma? Så synd bara att jag inte kunde föra det resonemanget med mig själv när jag var mitt i det.

I och med det kommer jag också tillbaka till det här med eftervården för mammor som jag skrivit om tidigare och som jag tycker är bristfällig i nuläget. Om vi hade haft en ordentlig eftervård kanske vi hade kunnat få mer hjälp vid amningsproblem och att någon också hade kunnat snappa upp när kämpandet börjar gå överstyr. Jag hoppas och vill tro att vi kommer att komma dit någon dag men tills dess kan vi väl försöka stötta varandra när den där enorma vågen av värdelöshet, misslyckande och sorg sköljer över oss för att amningen inte blev som vi trodde, ville och hoppades på. ❤