värdefullt

När jag skriver det här har jag precis hållit min dotters hand när hon somnat, samtidigt som jag gråtit tyst men intensivt. Tack vare mörkret såg hon inte hur mitt ansikte vreds i sorg. Hon såg inte hur tårarna rann och hur mascaran som brände i ögonen målade ansiktet svart.

Mamma dog i somras. En tidig morgon i juli. När solen snart skulle gå upp och människor vakna. Efter en lång tid av svår sjukdom som tagit bit för bit av hennes sedan innan starka kropp. Hon kunde inte andas. Knappt röra sig. Hon behövde hjälp med allt och jag minns hur jag fuktade hennes mun, stoppade in de sista tabletterna med medicin som hon försökte svälja ner. Hur jag försökte stödja henne de sista gångerna hon skulle gå eller försöka ta sig upp för att se något annat än det rum hon låg i. Hur jag mötte hennes trötta och kärleksfulla blick. Den som inte ville lämna. Jag höll hennes hand när hon dog.

Några dagar tidigare åkte vi genom stan. I en sjuktransport. Hon låg med syrgas på en brits och jag satt bredvid. Vi åkte förbi infarten till det hus jag växt upp i och som hon gärna hade återvänt till. Vi åkte förbi ängen, gravplatsen där min pappa ligger begravd. Kyrkan. Sedan in till höger, in till hospis, den plats där människor väntar på att dö.

Hela mitt inre har skrikit. Det har skrikit sedan den dagen då jag satt vid köksbordet då vi bjudit mamma på middag. Plötsligt berättar hon. Hon var tvungen att berätta. Om knölen i bröstet.
Jag trodde jag lyckades förhindra att min panik syntes. Men mamma såg hur jag blev vit i ansiktet och hur jag för en stund slutade andas.

Mitt inre har skrikit sedan dess. Och det har skrikit ännu mer ju längre tiden gått. Ju svagare mamma blivit. Alla de vår- och sommarkvällar som jag farit genom stan, till och från sjukhus. Alla de dagar då jag ställt in möten för att följa med henne till doktorn. För att höra om resultat, mediciner, biverkningar. Sett mammas styrka genom allt men också en stark önskan om att få leva. Hon hade inget val. Hon var tvungen att gå.

Mamma var och förblir min förebild. Denna starka, snabba person som alltid satt andra före sig själv. Som värderade oss högre än allt. Som såg mig på ett sätt ingen annan kunde. Jag önskar så att hon hade fått vara kvar. Att hon sluppit plågas så. För hon plågades så enormt. På ett sätt jag inte hade kunnat föreställa mig att en människa kunde plågas.

Men jag tror på en kärleksfull Gud som tar emot oss och som har tagit emot mamma. Hon är inte längre här. Men jag tror att hon har det bra.

Jag torkar mina tårar. Saknar så mitt inre bränner. Går vidare med min vardag. Kan inte göra annat.

Ta hand om varandra. Älska varandra. Låt oss minnas de som lämnat oss men ännu mer se de som fortfarande är här tillsammans med oss. Hur svårt och tungt det än är att mista någon man älskar, så är det det viktigaste vi kan göra. Att ta vara på livet.