Den här förlossningsberättelsen handlar om när jag fick mitt andra barn för ganska exakt ett år sedan. Min första förlossning slutade i akut kejsarsnitt så det är skull bli min första vaginala om allt skulle gå vägen. Eftersom det inte gjorde det sist hade jag blandade känslor inför den här förlossningen.

Under graviditeten hade jag fått jobba en del med att sluta tvivla på min kropps förmåga att föda barn, jag hade haft svårt att lita på att den skulle klara av det men allt eftersom den stundande förlossningen närmade sig kände jag ändå en växande tilltro till min kropp. Och jag var medveten om att jag behövde tro på mig själv för att maximera chanserna att allt skulle gå bra den här gången.

Jag var beräknad den 6 juni, alltså på nationaldagen, och dagarna innan hade jag haft tydliga förvärkar under nätterna men som avtog efter bara någon timme. Delar av slemproppen hade också börjat lossna i samband med dessa förvärkar men eftersom jag inte hade några känningar alls i övrigt så orkade jag inte gå och hoppas på att något skulle vara igång. Men det gjorde jag ju såklart innerst inne ändå! När H föddes drog allt igång inom loppet av en dag så det var nytt för mig att få lite hintar om att saker och ting kanske var på gång för att sedan avta och försvinna helt. H föddes också tre dagar innan bf så för mig kändes det som att jag gått över tiden när jag passerade det datum han föddes. Så onödigt att liksom ställa in sig på det men omedvetet gjorde jag det ändå!

På morgonen den 6/6 som alltså var bf minns jag att jag snöt mig och i och med det kändes det som att jag kissade på mig. När känslan inte avtog utan kom i flera omgångar började jag fundera på om det var vattnet som hade gått och när jag ringde förlossningen för att fråga om råd bad de oss att komma in på en undersökning. Mormor kom och passade H och vi tog den packade BB- väskan och körde nervösa men samtidigt förväntansfulla till Danderyds BB och fick komma in på en undersökning efter en liten stund. Men där konstaterades det att det inte var något fostervatten som gått så vi fick lite halvsnopna åka hem igen. Kanske var det en monsterflytning…de är ju trots allt inte helt ovanliga under graviditeten… 🙄

Vi åkte hem igen, lämna BB-väskan och tog en promenad bort till golfängarna där H var tillsammans med mormor och firade nationaldagen. Där hängde vi i några timmar innan det var dags att knata hemåt igen.

När jag kom hem och satte mig i soffan kände jag som en stramande känsla långt ner i magen, typ som att det spände och drog lite längst ner i magen men det var inget som gjorde ont. Min man nattade H och när han somnat beklagade vi oss lite över att jag skulle gå över tiden den här gången, ingen av oss direkt hade räknat med det! När klockan närmade sig halv nio kände jag att jag bara ville gå och lägga mig för att dagen skulle ta slut och jag var på dåligt humör. Vi utbytte några skämtsamma ord om att det forfarande var några timmar kvar på dagen innan jag slutgiltigt skulle ha gått över tiden och så gick jag in i sovrummet och la mig i sängen. Medan jag låg ner och scrolla lite på instagram kände jag den där känslan långt ner i magen på ett tydligare sätt och nu kunde jag även känna att den kom och gick i intervaller. Kunde det vara något förstadium till värkar tro?! Jag skickade iväg ett sms till mamma för att varna att något eventuellt var igång och när hon svarade på smset hörde jag plötligt en tydlig knäpp långt ner i magen och i samband med det rann det något varmt mellan benen på mig. Samtidigt som det hände lyckades jag skriva ”mamma mitt vatten gick nu” och så reste jag mig upp ur sängen. Så fort jag ställde mig upp forsade vattnet ner på golvet och det blev en stor pöl med fostervatten. Jag ropade halvt panikslaget och halv skrattandes på min man som kom inrusandes och plötsligt började jag snyfta för att jag blev så överväldigad av mängden vatten som forsade ner längs mina ben.

Sista magbilden!

Bara någon knapp minut efter att vattnet gått kände jag den första tydliga värken och ganska snart kom en ny och en ny. Vi ringde förlossningen som bad oss avvakta och klocka värkarna och att vi var välkomna in när värkarna kom ca var 3-5 minut. Jag minns att jag fick några värkar under tiden vi pratade och hon sa att vi bara kunde ringa in och tala om när vi var på väg. När vi började klocka värkarna insåg vi att de redan kom var tredje minut och för varje värk som kom blev smärtan starkare. Jag tog upp min telefon för att smsa mamma att hon skulle komma för att passa H men såg att hon redan skrivit att hon var på väg. Och bara en kvart efter att hon kommit och knappt en timme efter att vattnet gått beslutade vi oss för att åka in eftersom det kändes som att allt gick framåt i en väldigt snabb takt.

Bilresan var inte kul, att ta värkar och samtidigt behöva sitta still i en bil och dessutom köra på dåligt väglag var ingen höjdare men en kvart senare var vi framme på förlossningen och hittade en parkeringsplats precis framför entrén. (Mitt hjärta blöder verkligen för de som drabbats av nedläggningarna av diverse BBn runtom i landet och måste färdas långa avstånd i bil för att eventuellt hinna fram till ett sjukhus i tid.) Jag minns när vi ringde på dörrklockan till förlossningen och fick kliva in, att jag jag fick någon typ av overklighetskänsla att det verkligen var på gång. Bara någon timme tidigare hade vi ju beklagat oss över att det inte skulle bli någon bebis idag heller!

Vi fick ett rum direkt och minnena är lite luddiga från och med nu för jag började få ordentlig ont. Jag tror de inledningsvis tog en ctg kurva och när hon försökte hitta bebisens rygg märkte vi att hon låg med ryggen åt höger vilket var motsatt riktigt mot vad hon gjort under hela senare delen av graviditeten. Busungen som hade legat optimalt fram till förlossningen hade bestämt sig för att ändra och låg nu på så vis att hon skulle behövs rotera tre kvarts varv för att hamna rätt istället för bara ett kvarts varv om hon legat med ryggen åt vänster och som hon låg bara dagarna innan. Jag blev lite orolig när jag fick höra hur hon låg eftersom det var samma sak med H och att det var en av de bidragande orsakerna till att det blev snitt i slutändan. Men barnmorskan lugnade mig och sa att vi skulle hjälpa bebisen att rotera och det nog inte var någon fara.  Sedan undersökte hur många cm öppen jag var och det visade sig att jag var 6 cm öppen.

Ganska snart därefter fick jag börja med lustgas för nu gjorde värkarna ordentligt ont. Jag satt på en stol tror jag med min man bakom mig och han fick hålla i lustgasen när värkarna kom så att jag kunde slappna av och försöka bli så tung i kroppen som jag kunde. Vi hade gått en profylax kurs innan där vi hade fått lära oss att det var superviktigt stt försöka vara så avslappnad och tung i kroppen som möjligt under värkarna. Att man skulle tänka på att släppa ner käken, axlarna och rumpan under värken och tänka tung, tung, tung. Och det gick faktiskt riktigt bra. En timme senare skulle barnmorskan kolla hur öppen jag var och då var jag fullt öppen, alltså 10 cm, men barnet låg fortfarande inte i bäckenbotten utan behövde rotera klart och sjunka ner.

Jag fick ställa mig upp mot ett gåbord och göra knäböj under värkarna för att öppna upp bäckenet och underlätta rotationen och för barnet att kunna röra sig neråt. Jag minns att de värkarna jag hade nu inte var lika jobbiga att ta som värkarna timmen innan och nu började jag också känna lite tryck neråt. När värken kom började jag också automatiskt att låta, ett brölande, stönande ljud och ljudet hjälpte till att göra smärtan mer hanterlig. Jag kom ihåg från profylaxkurser att de berättat att det var bra att låta, men att det var viktigt att då låta med mörk röst och inte ljus. Och det var så häftigt för jag minns så tydligt att ljudet liksom hjälpte kroppen att trycka neråt av sig själv utan att jag gjorde något och vid ett tillfälle när värkarna började kännas mer intensiva gick jag liksom upp i ton och hjälp vilken skillnad det blev på smärtan! Kraften som hjälpte till att trycka neråt försvann och stället gjorde värken svinont och det blev så tydligt vilken effekt den mörka rösten hade. När det gjorde ondare fick jag Istället ta i ännu mer och minns att jag liksom vrålade med mörk röst in den där lustgasmasken, jag måste ha låtit som någon slags demon haha. Det måste också ha låtit som att jag hade fruktansvärt ont men tvärtom så hjälpte det mörka vrålet mig att hantera och till och med minska smärtan. Så coolt!

I den här vevan kom också krystvärkarna och inledningsvis fick jag sitta och krysta på pallen, men efter en stund sa barnmorskan att vi borde byta ställning för att det inte var bra att sitta för länge på pallen då trycket i underlivet blev så stort. Hon förslog att jag skulle lägga mig på sidan i sängen och jag tog några krystvärkar på det viset men hon tyckte inte att jag kunde krysta lika effektivt på sidan så jag fick halvsitta i sängen istället.

Då minns jag att jag plötsligt kände en brännande känsla i underlivet och jag kommer ihåg att jag tänkte att om det gör så här ont redan nu, hur ont kommer det att göra när huvudet ska ut men helt ärligt tycker jag att smärtan stannade på samma nivå och jag tror att det var kortare tid kvar än jag insåg där och då. Det gjorde liksom inte mer och mer ont som jag blev rädd för inledningsvis och det gjorde att jag vågade ta i trots att det såklart gjorde ont. Vid sista krystvärken bad barnmorskan mig att inte trycka på och plötslig var hon ute. Jag minns det där ljudet när kroppen gled ut och plötsligt hade jag min bebis på magen. Jag var fortfarande chockad över att jag hade fött barn vaginalt och minns att jag sa ”åh, vad duktigt jag var” för det var verkligen så jag kände mig. Barnmorskan tyckte det var gulligt sagt och berömde mig för att jag var stolt över mig själv! Men jag var verkligen så stolt, det var liksom långt ifrån en självklarhet för mig och jag var verkligen glad över att ha fått uppleva en vaginal förlossning, det har ändå varit lite av en dröm för mig. Jag har liksom alltid fascinerats av det kroppen går igenom när den föder barn och att få uppleva det själv var så häftigt!