Förlossningsdepression. Ordet klingar inte bra i mina öron. Inte bra alls. En förlossning är ju den händelsen man går igenom för att få träffa sitt efterlängtade barn för första gången. Kanske inte superhäftigt ur alla aspekter då det oftast innefattar rätt mycket smärta, men en händelse man ofta minns som något positivt och häftigt i efterhand ändå. Och så ordet depression. Det finns nog inget vackert eller härligt i ordet depression. Det känns mörkt, dystert och melankoliskt. Och därför känner jag någon typ av motstånd för ordet förlossningsdepression. För hur kan den händelsen som ska vara den största och finaste i livet vara startskottet för något så dystert som en depression? Men jo, det kan den vara. Jag kommer tillbaks till det här om en liten stund.

förlossningsdepressionTiden efter min första förlossning var rätt omtumlande. Den vaginala förlossningen jag hade sett fram emot slutade i akut kejsarsnitt. Något som rörde om rejält bland mina känslor och tankar och jag kände att jag hade gått miste om något, något jag kanske aldrig skulle få uppleva i livet.

Vidare fortsatte amningen att krångla, min bebis ville amma dygnets flesta timmar och vid mitt bröst var i stort sett den enda platsen han fick ro. Att gå ut på barnvagnspromenader, att luncha med vänner eller bara lämna min bebis med sin pappa en timme eller två för en stunds egentid var att glömma. Jag och min bebis satt tillsammans i soffan, timme in och timme ut.

Till en början var det mysigt, att känna hans lilla kropp emot min gav mig ett lugn och en känsla av trygghet. Hans lilla ansikte var det sötaste jag sett och jag kunde förundrat sitta och titta på honom och tänka att det var så här han såg ut, det där barnet jag föreställt mig att jag skulle få någon gång framtiden, nästan sedan barnsben.

Men allt eftersom tiden gick kröp sig en ny känsla inpå, en känsla som tog över allt mer och trängde undan det där lugnet som jag kände till en början. Soffan blev en plats av ångest, att sitta i den kändes mer och mer som ett fängelse, något jag var låst till och inte kunde ta mig ifrån.

En längtan av att bara få lägga ifrån mig min bebis, att få resa mig och röra mig utan en bebiskropp i min famn växte sig starkare. Kunde han inte sova bara en liten stund i sin egna säng, så jag fick dricka en kopp kaffe i fred, sträcka ut mig i soffan eller bara få slumra till en stund utan en bebiskropp tätt intill?

När min man som varit hemma rätt många veckor i samband med födseln började jobba och jag blev ensam hemma med vår bebis, då small det till. Känslorna av ångest som gått att hålla i schack med hans sällskap runt omkring mig tog över fullständigt när jag inte hade någon vuxen att dela dagarna med.

Nu var timmarna jobbiga. Minuterna gick långsamt och dagarna kändes oändliga. Jag upplevde aldrig att jag fick en paus för att samla nya krafter och tröttheten bara växte. Trots att nätterna egentligen var helt okej bidrog nattsömnen inte till att jag kände mig piggare om dagen. Allt jag ville var bara att få en stund i fred.

Men utåt lät jag ingen få veta vad som rörde sig i mitt inre. Jag kunde komma in på sidor på nätet som beskrev vad en förlossningsdepression var men jag tyckte inte att det stämde in på mig. Jag kunde visst känna lycka, allt var inte nattsvart hela tiden. Så fort min man kom hem från jobbet lättade ångesten och likaså om vi hade besök av någon vän eller familjemedlem. Och att vilja skada mig själv eller mitt barn, nej det var det inte tal om.

Bara ordet förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron. Jag hade ju aldrig varit deprimerad tidigare i mitt liv. Det var inte känslor som stod mig nära och att mitt lilla barn skulle ha utlöst sådana jobbiga känslor i mig kändes så fel. Rent av elakt mot honom. Hade han gjort mig deprimerad? Nej, jag hade inte någon förlossningsdepression, det var bara lite jobbigt just nu.

Men känslorna gick inte över, de fortsatte och min bebis blev allt äldre. Nu var vi inte fastlåsta i soffan längre utan han kröp runt i lägenheten och åt vanlig mat. Vi kunde också ta oss ut med vagnen utan större problem och hitta på roliga saker tillsammans. Och när vi var ute och träffande andra, då kändes det helt okej. Men så fort vi klev in genom ytterdörren kom känslan tillbaka. Jag blev arg på mig själv. Det var ju inte ens speciellt jobbigt längre, varför kunde inte den där ångesten som låg och tryckte där inne bara försvinna? Det var som att den var betingad i lägenhetens väggar och svepte tag om mig trots att jag försökte kämpa emot. Någonting kändes väldigt fel men jag förstod inte vad.

Tiden gick, om än sakta, men jag började långsamt känna mig mer och mer som mig själv igen efter det att föräldraledigheten tog slut och en ny vardag tog vid. Ganska exakt ett år senare kände jag att jag äntligen lyckats lämna den där tunga tiden bakom mig. Fortfarande visste ingen något, och längtan efter ett till barn växte. Det var läskigt men jag ville på något sätt ha revansch, och väldigt gärna ett syskon till mitt barn.

Ganska snart blev jag gravid och på inskrivningssamtalet hos barnmorskan frågade hon hur första tiden hade varit. Det var som att någonting utlöstes inom mig. Tårarna började rinna längs mina kinder och jag fick anstränga mig för att inte börja skaka. Min man som satt bredvid mig tittade med undrande ögon på vad som hände med hans fru. Jag kunde inte få fram så mycket mer än bara ”jobbigt”. Och barnmorskan föreslog att jag skulle träffa en psykolog och prata igenom det som hänt.

Efter några samtal kunde psykologen konstatera att jag haft en förlossningsdepression. ”Va? Nä?! var min första reaktion. Jag hade väl inte haft en förlossningsdepression?! Fast allt eftersom jag tog in det hon sa föll bitarna på plats. Alla tankar och känslor jag inte kunnat kontrollera, bristen på energi tillsammans med den värdelösa känslan som kröp sig inpå varje dag.

På ett sätt var det så skönt att kunna få en förklaring till varför allt hade känts så tungt, men på samma gång hade jag väldigt svårt att identifiera mig med någon som hade haft en förlossningsdepression. För precis som jag beskrev i inledningen av den här texten klingade ordet inte bra i mina öron. Dels var det skamfullt på något vis – ett misslyckande, och sedan lät det så himla nattsvart. Och det hade jag också svårt att identifiera mig med, för så nattsvart hade det inte varit. Och än idag kan det ta emot att berätta om det, eller att hashtagga mina inlägg på instagram med ordet förlossningsdepression. Men just precis därför är det så viktigt att jag gör det. Och att vi pratar öppet om jobbiga känslor vi känner och slutar skämmas. För hade jag inte skämts eller känt mig ensam i mina känslor hade jag kanske vågat sträcka ut en hand och berätta hur det låg till tidigare. Och trots att jag själv inte förstod vad det rörde sig om då kanske någon annan hade gjort det. Och då hade kanske minnena av min sons första fem månader i livet inte varit som ett enda suddigt, mörkt töcken i mitt minne. Jag minns knappt någonting om jag inte får saker och ting återberättat för mig, eller om jag inte tittar på bilder. Och kanske hade jag inte behövt gå runt med en gnagande oförklarlig ångest och en känsla av att jag hade misslyckats i över ett års tid. Och det känns synd. Väldigt synd.

Innan jag avslutar den här texten vill jag poängtera något jag tycker är problematiskt. Det handlar om att det idag inte finns något annat vedertaget begrepp än just förlossningsdepression som beskriver en ångestladdad tuff tid i början av föräldraskapet. Det är väldigt många olika nyanser av jobbiga känslor som alla definieras under samma begrepp. I veckan stötte jag på en artikel där det poängterades att det nyblivna föräldraskapet även kan ses som en kris, att omställningen är så stor och att den i sig lätt kan utlösa en krisreaktion. Och det tilltalade mig väldigt mycket. Sen kanske jag visst hade en förlossningsdepression i ordets rätta bemärkelse, eller så hade jag en väldigt stor kris på grund av den enorma omställningen som krävdes av mig då jag blev förälder.

Det känns viktigt att få med den aspekten av företeelsen förlossningsdepression och poängtera att begreppet kanske är allt för brett i nuläget. Jag hoppas också att det kommer pratas mer om föräldraskapets olika prövningar hädan efter. Det känns så väldigt viktigt att nyblivna mammor inte glöms bort i samhället vilket jag upplever sker rätt ofta. Det vill jag ändra på. Det kan vi ändra på tillsammans.