Just nu skriver jag ju väldigt mycket om första gången jag fick barn och hur saker och ting var då, men jag har inte skrivit så mycket om den här föräldraledigheten. Jag har helt enkelt inte hunnit hit, det tar ju sin lilla tid att producera all text och hinna vara tvåbarnsmamma på samma gång. ?

Jag har alltid tyckt om att skriva men har inte gjort det ordetligt sedan jag blev mamma, det hamnade i skymundan och det fanns varken tid eller ork under lång tid. Men jag är verkligen glad att jag har tagit upp det för det är ett sätt för mig att sortera mina tankar. Precis som vissa sticker ut på en löprunda fungerar skriften på samma sätt för mig. Jag får klarhet i vad jag tänker och vad jag känner när jag skriver.

Tillbaka till det här med att jag skriver mycket om förr. Det har fått mig att fundera en del på varför jag upplevde saker och ting så mycket jobbigare första gången och jag har kommit fram till att det nog beror på tre saker främst.

Det första är att jag hade alldeles för mycket orimliga förväntningar första gången. Allt ifrån hur förlossningen skulle vara till vad jag skulle pyssla med under dagarna som föräldraledig. Jag såg framför mig att jag skulle gå långa barnvagnspromenader med en köpkaffe i handen och få många nya mammavänner i närområdet för det kryllade av barnvagnar där vi bodde. När min bebis sedan inte ville ligga i vagnen mer än korta stunder i taget blev allt vad barnvagnspromenader, fika och köpkaffe heter ett minne blott. I alla fall under första halvåret av föräldraledigheten.

Första barnvagnspromenaden med H för att köpa hämtsushi. Minns att det kändes så speciellt att köra barnvagnen med sin bebis i för första gången. ❤

Och det här med mammavänner var inte alls så lätt som jag föreställt mig. Jag tänkte att jag var glad och social och att jag inte skulle ha särskilt svårt att bonda med andra mammor men det visade sig vara rätt svårt. Jag upplevde att många liksom hade svårt att släppa in en ensam mamma och höll sig i sina två och två konstellationer, typ som att det var viktigt att visa att man redan hade någon och inte behövde någon ny att hänga med. Och så tyckte jag efter ett tag att samtalen blev så väldigt ytliga, att mycket kretsade kring bebisarna och deras rutiner och till en början var det även kul för mig att prata om, men sedan var det inte så vidare värst spännande längre. Så jag kände mig rätt ensam. Efter ett tag träffade jag dock några mammor som jag tyckte om att hänga med och då blev faktiskt mycket också enklare. Men innan det kändes dagarna och veckorna väldigt långa och tiden gick långsamt, för det var svårt att fylla veckan med saker att hitta på.

Den här gången blev det picknick i Vasaparken tillsammans med bästa vännen redan från start.

Första barnvagnspromenaden med E, också tillsammans med bästa vännen! Det kändes stort att vi nu var mammor båda två. ❤

Den här gången däremot har jag ju utgått från att mycket kunde bli som första gången. Att jag kunde få en vagnvägrande bebis som ville amma mest hela tiden första månaderna. Jag hade därför förberett mig med bärsjal men även ställt in mig på att inte helamma om amningen krånglade för mycket. För jag ville inte bli sådär låst och ledsen som sist och insistera på att helamma om det inte gick smidigt från start. Dessutom hade jag den här gången ett till barn jag behövde ta hand om så det kände inte som ett alternativ att låta det bli som sist.

Och sedan var jag ju redan mamma sedan flera år tillbaka. Det var ju ingen ny roll jag skulle gå in i den här gången, ingenting var nytt, jag hade ju redan gjort allt en gång tidigare. Det gjorde att jag den här gången kunde läsa av bebisen på ett helt annat sätt än första gången och agera i förväg. Söva innan hon blev övertrött, mata med jämna intervaller och passa på att mysa däremellan när hon var vaken. Och eftersom E inte hade problem med tungbandet krånglade inte mjölkproduktionen den här gången. Eller jo, fast åt motsatt håll. Den här gången hade jag för mycket mjölk så hon satte i halsen hela tiden då det kom för mycket för snabbt och det var också rätt jobbigt på sitt sätt, men ingenting i jämförelse med hur det var första gången.

E fick följa med ut på restaurang två månader gammal!

Och H fick sitta i mammas knä när vi var och fikade. Vilka knubbiskinder han hade ?

När det kommer till mammavänner så är det flera av mina nära vänner som är hemma nu samtidigt som jag och det finns alltid någon att träffa eller något att göra. Dessutom har jag H’s tider att passa på morgnar och eftermiddagar med hämtning och lämning så känslan av att tiden står still infinner sig sällan den här gången.

Så sammantaget var det nog just orimliga förväntningar på föräldraskapet och föräldraledigheten tillsammans med ensamheten och oförmågan att tolka bebisen signaler på korrekt sätt som gjorde att det blev extra tufft första gången och väldigt mycket enklare andra gången.

Tyckte ni också att det blev enklare andra gången eller blev det annorlunda för er?