Onsdags förmiddag skickade jag ett sms till min doulakollega Johanna som tidigare under natten hade åkt iväg på sitt första uppdrag. Jag frågade hur det gick och lite senare fick jag som svar att det var en lång latensfas och att hon kanske skulle behöva bli avlösning mot eftermiddagen beroende på hur förloppet utvecklade sig.

Eftersom jag var inte hade några planer för dagen och U var hemma och kunde passa barnen bestämde vi att vi skulle höras av om några timmar och att jag eventuellt skulle åka och lösa av henne. När vi la på kände jag hur lugnet jag hade haft under telefonsamtalet ganska snabbt byttes ut mot ett nervöst pirr! Skulle jag helt från ingenstans vara med på min första förlossning nu?! Som tur var hade jag dagen inan packat min förlossningsväska inför ett annat uppdrag med bf i början på juli så allt var egentligen klart. Tankarna började snurra i huvudet, vad var det egentligen jag hade lärt mig under utbildningen? Hur var det nu man bäst stöttade i de olika faserna och för en sekund kändes det som jag fick total blackout men ganska snabbt kunde jag sansa mig och lugna mig med att mycket nog skulle komma rätt naturligt när jag väl var på plats. Jag har faktiskt fött två barn själv och har en del erfarenhet bara därifrån och därutöver känner jag mig ändå väldigt trygg med att jag är ordentligt påläst när det kommer till förlossningar.

Vid ettiden fick jag ett samtal om att jag kunde komma in till förlossningen, Johanna då skulle åka hem och vila några timmar för att sedan komma tillbaka mot kvällen om det behövdes. Jag tog förlossningsväskan i handen, kilade ner på ICA som ligger under vårt hus och köpte två smooties och gick sedan till garaget och styrde bilen mot Danderyds sjukhus.

Jag trodde jag skulle känna mig mycket mer nervös första gången mot vad jag faktiskt var, jag kände mig mest upprymd och glad över att det äntligen och så plötsligt var dags att få praktisera mina doulakunskaper på riktigt!

Det var en speciell känsla att köra upp på parkeringen på Danderyd sjukhus där jag själv fött båda mina barn men vid närmre eftertanke beslöt jag mig för att ställa mig på stora parkeringen. Platserna utanför förlossningen kan med fördel lämnas till mer behövande än en doula som utan problem kan knata från den stora parkeringen och in till förlossningen!

På vägen från bilen till förlossningen ringde jag min andra doulakollega Maddy för att få lite pepp då hon redan har medverkat på en förlossning och hon fick mig att känna mig trygg och när vi la på stod jag utanför entren. Innan jag klev in stannade jag upp en sekund och tog ett djupt andetag, käppte ett kort på ingången för att lägga upp på vår instagramprofil @doulorna och sedan klev jag in genom ytterdörren och ringde på dörrklockan in till förlossningen.

Det var en speciell känsla att kliva in och liksom vara på andra sidan, inte födande eller gravid som jag varit alla andra gånger utan faktiskt där för att hjälpa någon annan. Det som vid det här laget kändes mest nervöst var att jag inte kände paret jag skulle vara doula åt. Normalt sett har man ju en etablerad relation med någon man ska vara doula åt men eftersom jag blev inringd akut nu så var ju allt nytt. Johanna kom ut och mötte mig och berättade lite kortfattat om sådant som var viktigt för mig att veta inför överlämningen och sedan klev jag in i förlossningsrummet och hälsade på paret. Det kändes bra direkt och vi började ganska direkt att jobba på tillsammans och Johanna sa hejdå och åkte men för en välbehövlig vila. Det ironiska var ju att paret var minst lika trötta men tyvärr har man ju som födande inte samma möjlighet att åka hem en sväng för att sova och sedan komma tillbaka till sjukhuset och fortsätta förlossningen där man lämnat den…

Timmarna gick och förlossningen fortskred sakta framåt. Jag upplevde det som att förlossningsarbetet gick rätt långsamt framåt men när jag har tänkt tillbaka på det så gjorde det inte alls det. I genomsnitt tar det 12-18 timmar från att man är i den aktiva fasen (3 cm öppen) till att bebisen föds för en förstföderska och vi landade någonstans där mittemellan som alltså är helt normalt. Det var lärorikt att få perpspektiv på det, att ibland tar vissa faser längre tid medan det går undan under andra.

Johanna hann tillbaka några timmar innan själva födseln och det var en fantastisk känsla att få ha delat min första förlossningsupplevelse som doula med en av mina närmsta kollegor. Vi var faktiskt ett grymt team tillsammans!

Jag kan inte skriva om själva förlossningen i några detaljer som ni säkert förstår, men det var så häftigt att få vara med och se när en bebis föds utan att vara den som föder själv. Det var liksom surrealistiskt att se hur en liten människa kommer ut ur den där kulan på magen, och att höra det där första skriket var lika magiskt som när bebisen var ens egen!

Efter att bebisen föddes backade vi doulor tillbaka för att inte störa föräldrarnas första möte med bebisen och det var så fint att betrakta alla deras känslor på håll.

Dagen efter var jag så trött haha, jag hade som bakiskänsla halva dagen men piggnade till efter en liten powernap runt lunch. Nu ser jag fram emot nästa förlossning, det är helt fantastiskt att jobba som doula!!