gravid vecka 29

Häromdagen tyckte jag att det var lugnare i magen.. jag kände inte av den där vildungen som annars brukar vara igång. Och oron kom förstås direkt. För man kan aldrig ta något för givet. Jag har personer i min närhet som förlorat sitt älskade barn i magen. Även sent. Det är tack och lov väldigt ovanligt. Men jag tror många känner igen den där oron så fort man inte riktigt är säker på att allt är som det ska med ens barn.

Men så kom kvällen och då satte det fart igen! Älskade, älskade unge som växer där inne. Jag fullkomligt älskar att känna fosterrörelser, jag njuter av att känna den där lilla foten som sparkar och hur den lilla kroppen bökar runt. Fosterrörelserna har ändrat karaktär och blivit tydligare nu. Att få vara så nära, att få bära med sig sitt barn man ännu inte sett och få känna henne röra sig. Finns det något mer underbart?

gravidapp