God kväll vänner!

Barnen har precis lagt sig och snart är den här veckan slut. Vi har grejat och fixat en hel del här hemma i helgen och knappt haft en lugn stund. 😅 Men nästa vecka har jag en rätt lugn vecka framför mig och hoppas på att det varma och soliga vädret kommer tillbaka, det var ju så himla skönt i början av veckan!

I veckan som var opererades H för sitt tungband vilket har gjort att jag funderat en hel del kring amning de senaste dagarna. Under båda våra besök till Öron-Näsa-Hals kliniken frågade läkarna som undersökte honom hur amningen hade fungerat och när jag svarade att jag hade ammat honom men att det hade varit problematiskt sa de båda gångerna att det förmodligen hade med tungbandet att göra. Att det var väldigt kort. Jag har lite kluvna känslor kring det här. Det känns på ett sätt väldigt skönt att en läkare med förstående blick bekräftar att amningsproblemen jag upplevt (som sedan bidrog till att jag fick en förlossningsdepression) förmodligen hade med tungbandet att göra, att jag liksom får ett svar på varför det var så svårt med så mycket. Men samtidigt otroligt frustrerande för varför var det ingen som påpekade det då? Det var ett flertal läkare som fick information om att hans tungband var kort redan när han var nyfödd men ingen frågade mig om hur det faktiskt stod till med amningen. Och då hade jag ingen aning om att tungbandet kunde påverka så mycket.

Jag har kramat lite extra på mitt stora hjärta i dagarna. ❤

Hur som helst, nu tänker jag släppa alla de här tankarna och lämna dem bakom mig. Jag känner att bekräftelsen från läkarna ger mig ett slags avslut på det hela. Men med det sagt vill jag berätta lite annan fakta om amning som jag lärt mig under veckorna som varit. I och med doulautbildningen läser jag just nu en massa litteratur som har att göra med förlossningar, men även första tiden som förälder och det har gett mig lite nya insikter kring det här med amning.

Länge har jag tänkt att det är barnet som suger ut mjölken ur bröstet och att så länge barnet suger länge och mycket bidrar det till en ökad mjölkproduktion. Men det är delvis fel. Överallt får man ju höra att man ska låta barnet suga, suga och suga för att få igång och öka mjölkproduktionen men sugandet i sig är bara en bricka i spelet. Jag ska kortfattat försöka förklara hur allting hänger ihop.

Prolaktin, oxytocin och utdrivningsreflexen 

Det finns två hormoner som spelar in när det kommer till amning och mjölkproduktion. Det ena är prolaktin och det andra är oxytocin. Prolaktin produceras i kroppen redan under graviditeten och bidrar till att vävnaden i brösten förbereder sig inför amning. Nivåerna stiger markant efter förlossningen och i och med att moderkakan släpper. Det är prolaktinet som talar om för kroppen att den ska producera mjölk och ju oftare och ju mer bebisen suger desto mer prolaktin bildas det. Kroppen producerar och frisätter som mest prolaktin på kvällen och natten och därför gynnas mjölkproduktionen extra mycket av att man ammar nattetid.

Oxytocin är det hormon som skapar lustkänslor och lugn och ro i kroppen. När barnet börjar suga på bröstet skickas en signal till hjärnan som talar om för kroppen att frisätta oxytocin vilket i sin tur sätter igång utdrivningsreflexen. Det är utdrivningsreflexen som gör det möjligt för bröstet att släppa ifrån sig mjölken vilket sker genom att mjölkgångarna drar ihop sig och på så vis pumpas mjölken ut ur bröstet och in i munnen på barnet. Det är alltså inte barnets sugtag i sig som drar ut mjölk ur bröstet utan utdrivningsreflexen som pumpar ut mjölken till barnet.

Oroskänslor

Det som är viktigt att förstå i sammanhanget är att oxytocinet är känsligt för olika typer av negativa känslor. Om mamman känner sig ängslig, har ont, är stressad eller liknande påverkar dessa känslor graden av oxytocin som släpps ut i blodet. Ju mer olustkänslor, desto mer hämmas frisättningen av oxytocin. Det kan göra att utdrivningsreflexen tar lång tid på sig att komma igång från det att bebisen börjar suga på bröstet vilket kan göra bebisen otålig och ledsen, som i sin tur spär på mammans stressnivåer vilket ytterligare försvårar utdrivningen. Därmed kan en mamma som har massor med mjölk i sina bröst ha svårt att mata sitt barn ändå just för att utdrivningsreflexen krånglar.

En bild från i somras när E var bara någon månad gammal. ❤

Tillgång och efterfrågan

Bröstet känner av om det töms på mjölk efter ett amningstillfälle eller om det finns mjölk kvar efter det att bebisen har slutat suga. När trycket i mjölkgångarna är lågt för att bröstet är tömt på mjölk skickas en signal till hjärnan som talar om för bröstet att öka produktionen till nästa amningstillfälle, eller tvärtom, att sänka produktionen och inte producera lika mycket till nästa gång om trycket fortfarande är högt för att det finns kvar mjölk i bröstet.

Det här är så lurigt för en mamma som upplever att hon inte har tillräckligt med mjölk kan i verkligheten visst ha det men svårt att släppa ifrån sig mjölken för att hon känner oro av något slag. Det leder till en ond cirkel då kroppen tolkar det som att den kan minska produktionen eftersom bebisen ändå inte verkar äta upp det den producerar.

Trots att jag visste mycket om amning hade jag inte koll på hur viktigt det är med lugn och ro, att man inte är stressad, inte har ont och helt enkelt mår bra när det kommer till att få igång en fungerande amning. Jag är så glad över allt nytt jag lär mig i och med doulautbildningen! ❤