Amning. Så många känslor och reaktioner det ordet kan väcka. Något som borde vara så okomplicerat och naturligt kan många gånger vara och ses som precis det motsatta. Lika fantastiskt som det kan vara när det fungerar, lika smärtsamt och svårt kan det vara när det inte gör det. Den som har en jobbigt erfarenhet i bagaget vet precis vad jag pratar om. Men vad exakt det var som var jobbigt finns det nog lika många olika variationer på som ammande mammor. Ändå väljer så många mammor att fortsätta kämpa för en fungerande amning. Vad exakt det är som får en att lägga ner blod svett och tårar för att kunna fortsätta amma sin bebis är nog svårt att sätta fingret på. Men många kan nog enas om att det blir en hata/älska relation som håller en hårt i sitt grepp. 

Jag har ammat två barn, därmed har jag två amningserfarenheter. Två bebisar och två helt skilda historier. Det är min första jag vill berätta om den här gången.

Redan innan min bebis föddes hade jag bestämt mig för att jag skulle amma honom. Det kändes naturligt och som det självklara alternativet för mig. Det stod ju också i alla artiklar jag läste och i alla kurser jag erbjöds att amning var det bästa för min bebis. Att ersättning också var bra, men amning det var det bästa. Ja men visst ville jag väl ge det bästa till min bebis, det var klart att han förtjänade det.

Den stora dagen kom och jag fick äntligen möta honom. När han las i min famn hittade han pickandes bröstet och gapade stort med sin lilla mun precis sådär som han skulle göra. ”Han har ett jättefint tag”, sa barnmorskan. Och där låg han nöjt resten av den kvällen, hans första natt i livet.

Natten blev morgon och dagarna gick. Han låg vid bröstet mest hela tiden så när det var dags för vägning la jag förväntansfullt upp honom på vågen. Men siffran visade att han hade gått ner i vikt. Va? Han har ju inte gjort annat än ätit, tänkte jag. Fast det var visst inget att oroa sig för, än. ”Det vänder säkert snart om du bara ammar på”, sa de. Så det var det jag gjorde.

Vi åkte hem och jag satte mig i soffan. Där satt jag mest hela den dagen. Och nästa och resten av veckan. För så fort jag la min bebis från mig skrek han otröstligt tills han fick komma tillbaka till min famn och mitt bröst igen. Jag minns att jag någonstans läst om att det var viktigt med ögonkontakt vid amning, att man knöt an till barnet på så vis. Så i början satt jag och tittade på honom. Men när minuterna blev timmar och timmarna blev dagar byttes den där viljan att titta på min lilla bebis i min famn till en längtan att bara få en stund i fred. Men då grät bebisen förtvivlat, han ville inte vara i fred. Han ville vara med mig. På mig. Sova hos mig. Höra hjärtslagen genom mitt bröst.

Den ömma blicken som först tittat på den nyfödda blev sakta mer och mer ihålig. De hade ju sagt att fri amning var det som förespråkades nu för tiden. Att amma på schema var förlegat. Att barnet skulle få komma till bröstet närhelst det ville. För hunger, som närhet, som tröst, som vila. Så visst gjorde jag rätt när jag lät honom amma när han ville? Men han ville ju mest hela tiden. Var han kanske hungrig? Behövde han mer mjölk? Vad skulle jag göra då? Jo amma sa de. ”Amma på så bildas det mer mjölk.” Så det var det jag gjorde.

Så var det dags för nästa vägning. Nervöst la jag upp honom på vågen. Om siffran fortfarande inte visade att han hade gått upp i vikt, vad skulle jag göra då? Jag kunde ju inte amma mer, för jag ammade ju redan hela tiden. Vilket misslyckande det skulle vara. Min kropp skulle inte kunna mätta mitt barn. Var det inte det den var gjord för? Hur kunde den då inte lyckas med det den var ämnad för? Men lyckligtvis visade vågen att han hade gått upp. Riktigt mycket också. ”Vilket fantastiskt jobb du har gjort”, sa sköterskan! ”Fortsätt precis så!” Så det var det jag gjorde.

Men varför kände jag mig inte nöjd? Han gick ju upp i vikt som han skulle och han verkade ju nöjd. Nöjd mamma ger nöjt barn hade jag läst någonstans. Det stämde ju inte riktigt.

Var det meningen att jag skulle behöva avbryta varje timmeslång promenad med en amningspaus mitt i? Att jag skulle få springa hem med gallskrikande bebis i vagnen för att inget annat kunde ge tröst? Att jag efter det sjätte misslyckade nerläggningförsöket efter insomning under natten desperat skulle väcka min man och be honom ta över? För jag höll på att gå sönder. Kanske borde jag prova ge ersättning? Kanske skulle det hjälpa till att skapa lite ro i min bebis? Han verkade ju så hungrig och så förtvivlad. Men nej, jag ville ju ge honom det bästa. Men så var det ju också det här med nöjd mamma. Jag kanske bara får bita ihop, tänkte jag.

Jag kan fortsätta hur långt som helst. För historien fortsätter på samma vis. En desperat mamma som vill göra det bästa för sin bebis, och som så gärna vill amma men som håller på att gå sönder och samman. Ingen hade berättat att det kunde vara så svårt. Att slitet med att få igång en helamning kunde fälla en på vägen. Att det kanske inte var värt det? Någon kanske hade behövt säga stopp, så här kan du inte ha det. Och även berättat att det finns bebisar som har kort tungband, vilket kan ställa till det just när det kommer till amning.

Min bebis hade visst det. Det konstaterades redan på BB och genom journalföring gick informationen även vidare till BVC. Men det var ingen som berättade för mig vad det kunde innebära. Det var först år senare jag kunde lägga ihop ett och ett och att vår amningshistoria förmodligen varit extra tuff på grund av ett kort tungband. Ett litet klipp på BB hade förmodligen kunnat spara så många tårar. Besvikelsen är stor. Även sorgen. För det som skulle vara vår första tid ihop, den tid då vi skulle lära känna varandra, hitta vår nya vardag tillsammans, den blev så otroligt slitsam. Och så mycket på grund av amningen. Jag är tacksam över att jag kunde helamma min bebis i ett halvår och att han gick upp så fint i vikt. Men om det var värt tårarna som trillade i och med det är svårt att svara på.

Jag önskar att det fanns mer hjälp och stöd att få längs vägen som nybliven mamma. Att de som ville amma fick ordentligt med stöttning tills det fungerade bra för både mamman och med barnets viktuppgång. Inte råd om att ge ersättning så fort något börjar krångla. Jag önskar att det fanns en instans som riktade in sig på mamman och hennes mående precis som BVC gör med barnet. Att någon frågade hur saker och ting fungerade, berättade var man kunde höra av sig om man behövde hjälp med något eller om man inte mådde bra. För det ligger något i det där talesättet som säger att nöjd mamma ger nöjd bebis. Det ligger så oerhört mycket i det. Och det är något man bör upplysa mer om. Inte bara stanna vid att amning är det bästa för barnet.

Hur ser er amningshistoria ut? Har det gått enkelt eller har ni också stött på problem? Berätta gärna.

Här är en länk till Amningshjälpens hemsida.