Föräldraledigheten är verkligen en speciell tid. Du går från ett hektiskt arbetsliv med stress och krav till ett liv där du är fullständigt vigd åt någon annan. Kontrasterna är verkligen stora och ibland kan det vara kämpigt att ställa om sig!

Kanske får man en bebis som tycker om att sova längre sammanhängande perioder så man själv hinner vänja sig vid det nya livet i en lugnare takt, men ibland slungas man in i det nya med sån kraft att man har svårt att hänga med.

Jag upplevde själv omställningen när jag fick mitt första barn som brutal. Livet ställdes om från en dag till en annan och livet innan mot efter var som natt och dag. Plötsligt var du inte din egen utan någon annans.

Tiden går ändå så fort, han ser så liten ut här mitt stora hjärta. ❤

För min del berodde mycket på att vi inte kom in i något bra mat- och sömnmönster vilket i sin tur gjorde att min bebis hade svårt att sova mer än stötar åt gången och helst med konstant kroppskontakt. Jag minns att jag kände mig både otroligt understimulerad men också låst, jag hade väldigt svårt att få något vettigt gjort. Att bara ta en dusch eller få i sig lunch kändes som ett nästan omöjligt projekt.

En till lillplutt som idag håller på att lära sig gå!

Andra gången blev jag lite mer bortskämd till en start. E har aldrig haft några problem med att varken somna in eller sova längre perioder på egen hand. För min del har det varit väldigt uppskattat för innan hade jag lite inställningen att bebistiden kanske inte var någonting för just mig men med en bebis av ett annat slag kunde även jag njuta av första tiden på ett helt annat sätt. Den här gången har rastlösheten inte heller varit lika påtaglig men det beror nog på att jag inte har haft tid att bli uttråkad.

Just nu har jag så många bollar i luften att jag istället kämpar med att vara närvarande de stunder barnen är vakna och inte sväva iväg i tankarna till olika typer att projekt jag har på gång. För ett tag sedan när mycket av det jag ”jobbar” med på sidan av var nytt fick jag ofta dåligt samvete för att jag inte hade lyckats hitta någon balans mellan jobb och övrig tid (alltså familjetid). Jag skriver jobbar inom citationstecken eftersom det i nuläget inte genererar någon direkt inkomst. Tiden för jobb är också i nuläget väldigt begränsad och hamnar mestadels när barnen sover, alltså på kvällar och kanske även en liten stund mitt på dagen och helgen.

Jag kan bli frustrerad över att timmarna på dygnet inte räcker till! Hela tiden måste något prioriteras bort och varje dag får jag göra avvägningen för vad jag tycker är viktigast att hinna med just nu. Vissa ekvationer är bara helt omöjliga, jag tror helt enkelt att jag har lite för mycket på gång i förhållande till den tid jag har tillgänglig just nu.

Därför kan jag längta till att föräldraledigheten ska ta slut men i samma sekund som jag känner den känslan tränger sig istället en annan känsla inpå som skriker att det här är en så dyrbar tid i livet som bara inte får ta slut. Ja ni hör ju hur det låter. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag vill för mycket på en gång helt enkelt. För lika mycket som mina projekt och min jobbtid betyder för mig, lika viktig är familjetiden. Så jag försöker att ta en dag i taget och verkligen släppa allt vad jobb heter när barnen är vakna, men ibland är det svårt att stänga av hjärnan ändå!

Mina små älsklingar. Till er vill jag ge allt men för att kunna vara mitt bästa jag måste jag också få ge tid åt mig själv. ❤