Googlar man ordet tvåbarnschock dyker det upp massor med sökresultat på nätet. Både artiklar från diverse föräldratidningar men också trådar från olika forum där nyblivna tvåbarnsföräldrar skrivit för att be varandra om hjälp och råd. Att gå från att endast ha en liten att se efter till att plötsligt ha två är ju en omställning för varje förälder. Lägg dessutom till känslan av otillräcklighet tillsammans med tålamodsprövande situationer som uppstår dagarna i ända så närmar vi oss det som kallas för tvåbarnschocken.

Men för egen del skulle jag vilja säga att min chock inte låg i att få det andra barnet utan då jag fick mitt första. Enbarnschocken. Det är inte något man hör talas om i tidningar eller i forum alls på samma sätt. Tvärtom, är det nästan lite fult att säga att få barn inte alls var så som man hade tänkt sig? Läs gärna om hur jag upplevde det med amningen första tiden också. 

Vi tar allt från början. Redan när jag såg det där pluset på stickan första gången var reaktionen inte riktigt som jag hade väntat mig. Bilden av när man får det där efterlängtat pluset är ju att man ska känna en himlastormande glädje och lycka inombords. Men är det verkligen så, är det verkligen allt man känner? Jag minns att jag kände den där lyckan vid första anblicken av testet, var jag äntligen gravid?! Wow! Men sedan hände något. Lyckan trycktes lite åt sidan av en märklig känsla som kröp sig inpå, kanske var det rädsla inför det stora som väntade? Eller vad var det egentligen jag kände? Allvaret i situationen, den så väldigt definitiva omställningen det där pluset skulle innebära och ansvaret som skulle komma därmed tog plötsligt överhanden och jag stirrade med svettiga handflator på testet. Jag försökte skaka av mig känslan för det var väl inte så här jag skulle känna?

Graviditeten löpte på. Ingen hade heller berättat för mig att det skulle vara svårt att glädjas åt det lilla miraklet jag bar på i magen de 12 första veckorna i rädsla av att det kanske plötsligt skulle tas ifrån mig. Varje vecka de tre första månaderna var som en nervös nedräkning kantad av en märklig känsla av likgiltighet. Nervositet blandat med likgiltighet, var det så det skulle kännas att vänta barn?

Tack och lov visade det sig att det fanns mer känslor att hämta längre in i graviditeten. Den obeskrivliga fascinationen och vågen av kärlek som sköljde över mig första gången jag såg det där lilla livet sprattla på en svartvit TV skärm på en ultraljudsmottagning. Orimligheten i att det där som rörde sig där på skärmen befann sig i min mage. Och att jag inte kände något själv. Men så plötsligt kände jag den där sparken en dag. Wow så häftigt! Men också lite äckligt. Var det också bara jag som kände så?

Förlossningen närmade sig och det kändes som att jag äntligen skulle gå i mål. Men lite visste jag. Det var ju nu det skulle börja. Allt annat hade ju bara varit en transportsträcka.

Och så kom han, min efterlängtade älskade lilla unge. Men fick jag upp honom på bröstet efter många timmars värkarbete så som jag hade förställt mig? Nej. För förlossningen slutade i akutsnitt. Men va?! Var det något som kunde hända vem som helst? Jag trodde det var sånt som bara hände andra.

Tillslut fick han komma till mig där på BB, min fina lilla bebis som jag ensam hade legat och väntat på på uppvaket. Han hittade bröstet och började suga sådär som jag sett på de förlossningsförberedande kurserna jag gått på. Äntligen skulle det kanske bli sådär som jag förställt mig.

Tiden på BB var fantastisk, nu förstod jag vad ordet bebisbubbla betydde. Det där som alla mammor på arbetsplatsen hade pratat om och som jag nickande hade lyssnat på.

Och vi åkte hem med vår lilla son. Glädjetårar trillade ner för kinderna när vi för första gången klev in genom dörren som en familj på tre. Men tårarna fortsatte trilla. Tänk om något skulle hända honom? Skulle det göra så här ont att älska sitt barn?

Dagar blev till veckor och vi ville gå ut och fika med vår bebis sovandes i barnvagnen sådär som vi sett andra nyblivna föräldrar göra. Bara det att vår bebis inte ville sova. Så vi fick turas om att hålla honom medan den andra drack sitt kaffe. Dock inte sittandes vid bordet för det enda som fungerade var att stå upp och försiktigt gunga bebisen i en skumpande rörelse. Ja, ja, det var väl helt enkelt otur den här gången.

Vi provar att gå en promenad tänkte vi en annan gång, för bebisar gillar väl när vagnen rullar. Men det gjorde inte vår bebis. Han ville bli buren i bärsele. Så vagnen vi köpt för tolvtusen kronor med mugghållare och allt fick bli en prydlig accessoar. Vi kunde ju i alla fall packa med oss väldigt mycket saker när vi skulle gå ut om vi nu skulle försöka tänka positivt.

Men var skulle vi egentligen gå? För det gick ju inte att gå på barnvagnspromenader och det gick ju inte att fika och det var väl sånt som andra föräldrar och föräldralediga gjorde?

Vi var hemma mycket min bebis och jag. Medan han sov i min famn läste jag på forum om det kanske var någon annan som hade det som jag och jag hittade faktiskt några. Men de hade inte fått så många svar när de förklarade sin situation och ville ha hjälp och råd.

Så var det bara jag och några mammor till på några forum där ute på nätet som hade fått det här man kan kalla för enbarnschock, eller var det helt enkelt något man bara inte pratade om? Att det kanske är svårt att dela med sig om att det kan vara tufft att få sitt första barn? För tänk om någon skulle tro att man inte är tacksam, eller kanske rentav inte älskar sin bebis. Eller att man är en dålig förälder, att man inte förstår sig på sitt barn.

Det finns så otroligt många föreställningar om hur resan ser ut från den där stunden man ser pluset till när ens lilla bebis tar sina första steg i livet. Det innefattar de största, mäktigaste känslorna av kärlek, men också oro, rädsla och även en del sorg för det som inte blev. Och kanske får vi finna oss i att med en så stark kärlek kommer också oro och rädsla, men kanske kan vi bli bättre på att dela med oss av hur vi upplevde det att bli mamma för första gången. För om vi fick en mer rättvis bild av föräldraskapets alla delar från början kanske besvikelsen över när allt inte flyter på som man föreställt sig skulle bli lika stor. Kanske skulle även rädslan för att upplevas som otacksam minska tillsammans med rädslan att någon skulle få för sig att man inte älskar sitt lilla barn. För visst älskar vi de små liven villkorslöst, men man kan tycka att det är väldigt tufft ändå.

Hur upplevde ni det när ni fick ert första barn? Känner ni igen er i något?