Att föda barn. Det mest naturliga men ändå fullständigt oförståeliga och konstiga i världen! Hur ett frö i magen vecka för vecka kan växa och bli till en liten människa som vi sedan föder ut ur vår kropp! Så otroligt häftigt men också rätt makabert. Det vi måste komma ihåg att det inte finns något facit för hur en förlossning ska se ut. Förlossningar är lika unika som vi mammor som föder våra barn.

”Slappna bara av och tänk inte så mycket så kommer allt gå jättebra!” ”Det var det häftigaste jag varit med om, jag är så avundsjuk på dig som snart ska få föda barn!” ”Kvinnor som föder barn vaginalt är dumma i huvudet!” ”Jag sprack ingenting” ”Jag behövde bara sy ett litet stygn”.

Citaten ovan är säkert någonting du hört någon gång. Föreställningarna kring en förlossning är många och ofta hör man förlossningsberättelser från olika håll, både av folk man känner och av okända människor.

Allas egna upplevelse är ju för dem deras verklighet. Det problematiska blir när man tror att det man själv varit med om är lika med den faktiska verkligheten, för då blir det jättefel. En förlossning är aldrig en annan lik och därmed finns det ingen sanning i hur det är att föda barn. Det finns beprövade teorier och erfarenhet som kan berätta om vad som är gynnsamt och tvärtom, ogynnsamt under en förlossning men man kan aldrig i förväg veta hur förloppet kommer att te sig för just dig. Det gör att man måste vara otroligt ödmjuk inför en förlossning och tiden efteråt.

Den som haft ett skolboksexempel till förlossning och fött barn på bara några få timmar utan några som helst komplikationer kan i verkligheten ha haft en fruktansvärd upplevelse. Allt gick kanske så fort att personen hann inte ta in vad som hände och kände sig istället överrumplad av kroppens egna vilja och kraft. En annan kanske var inställd på att föda så naturligt som möjligt men vars förlossning istället slutade med sugklocka eller ett akut kejsarsnitt. Känslan av misslyckande kan då vara stor och ens tilltro till kroppens förmåga vara låg. En tredje kanske får en stor bristning i underlivet trots att hon lyssnade på varenda instruktion barnmorskan gav under krystsningskedet och känner en bitterhet över att det är orättvist. Att vissa har tur och andra inte.

Verkligheterna är många och därför måste vi vara försiktiga när vi pratar om förlossningar. Vi kan påverka dess förlopp till stor del men ibland vill kroppen eller bebisen något annat. Det bästa vi kan göra är att vara pålästa om vad man själv kan göra för att hjälpa kroppen på traven, men samtidigt förstå att det ändå inte alltid blir som man tänkt sig och vara ödmjuka inför det faktumet. Och inte berätta sina egna historier som sanningar. Det är fantastiskt om du har haft en fin upplevelse, slapp sy några som helst stygn och mådde bra väldigt snabbt efteråt, men prata inte om din egen upplevelse som att utfallet blir detsamma för alla om de gör som du gjorde. Du kan omedvetet såra den som verkligen försökte och gjorde sitt allra bästa men ändå råkade ut för något den inte alls hade räknat med.

Och det här med att spricka, det har målats upp som något slags skräckscenario men det är något de allra flesta förstöderskor gör i någon utsträckning. Det viktiga är inte huruvida man får en bristning eller inte, utan att bristningen läker bra efteråt vilket den i de flesta fall gör. Och skulle den inte göra det så är det inte någonting man ska finna sig i utan söka vård tills man får ordentligt med hjälp. Och det gäller allt som är underlivsrelaterat efter en förlossning!

För det allra vikigaste med en förlossning måste väl ändå vara att mamma och barn mår bra efteråt? Allt annat är väl ändå sekundärt och något som blir viktigt på grund av de förväntningar vi hade i förväg? Och visst får vi hoppas och drömma, men kanske fortfarande påminna oss själva om att verkligheten inte alltid blir som vi helst hade velat.