Den senaste tiden har jag gått och funderat fram och tillbaka på en tanke som väcktes i mitt huvud för ett tag sedan. Jag har ju skrivit om förlossningsdepressionen jag drabbades av efter att jag fick mitt första barn, ni kan läsa mer om det här. 

Men jag förföljs hela tiden av känslan att den stereotypa bilden av en förlossningsdepression inte riktigt passar in på mig och det jag gick igenom då. Delar av det överensstämmer med det jag kände, t. ex. att jag var väldigt trött mentalt, kände mig nedstämd och hade väldigt mycket ångest. Men vissa bitar passar inte helt in. Jag hade aldrig några som helst tankar på att skada varken mig själv eller mitt barn, och jag tyckte aldrig någonsin illa om honom, även om jag stundvis kunde bli otroligt trött på att det var så oroligt svårt att få honom nöjd. Jag hade kanske en viss anknytningsproblematik men det är nog också en definitionsfråga, kärleken växte sakta men säkert, den slog bara inte till som en blixt från klar himmel.

Sammanfattningsvis handlade det egentligen mer om att jag var oroligt trött, både fysiskt och mentalt av att ta hand om min lilla bebis, snarare än att jag hade svårt att knyta an till honom, ta hand om honom eller att känna kärlek. Det får mig att fundera på om psykologen kanske hade fel när hon sa att jag drabbats av en förlossningsdepression.

Det jag alltså går och funderar på är om jag egentligen hade någon typ av uttmattningssyndrom där symptomen kan ligga nära de för förlossningsdepression, men de skiljer sig ändå åt på väsentliga bitar.

Om du drabbats av en förlossningsdepression känner du dig nedstämd större delen av tiden. Jag kände mig väldigt trött mentalt emellanåt och kunde få mycket ångest, men hade inga problem att växelvis vara glad och mer eller mindre som som vanligt.

Vid en förlossningsdepression är det vanligt att fundera på om du kanske skulle kunna skada ditt barn. Något sådant kände jag aldrig.

Det är jobbig att träffa vänner och närstående. För mig var det tvärtom, det var räddningen.

Du kan ha svårt att orka ta hand om barnet. Visst tyckte jag det kunde vara otroligt påfrestande periodvis, men jag tycker inte att det påverkade hur jag tog hand om honom. Mer att jag kände att det tog så offantligt mycket engergi från mig.

Här är en bild från den tiden, H var nog runt 3 månader här och ångestkänslorna hade nyligen börjat. Det syntes inte utanpå men det kändes inuti.

Nu var det här bara ett utval av symptomen och främst de som inte passar in på mig, men de är ändå rätt signifikanta för förlossningsdepressionen. Om man stället drabbats av utmattningssyndrom kan några av symptomen vara följande: (Här kan du läsa mer om utmattningssyndrom)

Du känner dig utmattad, du har ingen energi och tröttheten går inte att vila bort. Det här stämmer in väldigt väl. Det spelade ingen roll hur tidigt jag la mig eller hur mycket jag sov, jag var lika trött dagen efter ändå.

Du är lättirriterad, orolig och nedstämd. Du har ångest. Japp, jag var både nedstämd och hade väldigt mycket ångest. Men inte konstant, det kom och gick.

Du glömmer saker och jag svårt att koncentrera dig. Ja, det hade jag men det tror jag många nyblivna mammor upplever så det behöver inte nödvändigtvis hänga ihop helt och hållet.

Man får inte glömma bort att det kan bli bra till slut även om man haft en tuff start. ❤

Att få barn är ju en stor omställning i sig och beroende på hur mycket barnet kräver av dig som mamma kan omställningen bli mer eller mindre påtaglig. Har man en tuff förlossning med sig i bagaget och kanske haft det svårt med amningen spär det ju på den känslomässiga påfrestningen.

Tänker man efter känns det ju egentligen helt absurt att man ska gå igenom en av de tuffaste fysiska prövningarna någonsin i ens liv i och med förlossningen, inte få tid att återhämta sig i lugn och ro utan tvärtom, sova mindre än du någonting gjort och dessutom behöva sitta låst i soffan i hur många timmar som helst i sträck för att lyckas få ingång en fungerande amning, ha ont i bröstvårtor och underliv eller kejsarsnittsärr och sedan tänka att man inte ska reagera på hela den här omställningen på något vis. 😳

Det som skiljer sig åt från person till person är kanske hur man lyckas anpassa sig till tiden som kommer efter att man landat lite. Det vill säga om man lyckas landa eller om det här känslomässiga och fysiskt utmattande kaoset bara snurrar på. Jag lyckades aldrig riktigt landa första gången och jag kommer skriva mer om varför i ett annat inlägg.

Kände ni att det var svårt att komma tillbaks till en välfungerande vardag efter att ni fick barn? Varför i sånt fall?