hur blir ett litet barn trygg i sig själv

Den här texten är ett svar på läsarfrågor jag fått in. Här har jag sammanställt frågorna och försöker besvara dem nyanserat och baserat forskning.

Exempel på en fråga som kommit in: ”Jag får ofta höra av mina svärföräldrar att jag bär mitt barn för mycket, att jag inte borde lyfta upp direkt när hon gråter osv. De säger att mitt barn kommer bli bortskämt. Kan jag verkligen skämma bort mitt barn så?

De som argumenterar som frågeställarens svärföräldrar menar ofta att det handlar om att man inte ska lyfta upp direkt när barnet gråter för att barnet ska lära sig bli trygg i sig själv. En del menar också att man inte ska skapa förväntningarna hos barnet om att en förälder kan komma direkt när ett barn ropar.

Men hur blir ett litet barn trygg i sig själv? Och varför är det en god idé att barn lär sig att vuxna svarar på barnets signaler? Jo, det ska vi kika på här!

Barnet kommunicerar sina behov

När ett barn skriker, gråter, gnäller, eller vad det nu kan vara, kommunicerar barnet något. Det kan bero på att barnet är oroligt när hen vaknat och är ensam i sängen (vilket hos många små barn, av naturliga skäl, skapar oro). Det kan vara att barnet är trött, hungrigt, tycker något är läskigt eller jobbigt. Barnet har helt enkelt något att berätta och signalerar ”jag behöver dig”.

Barn är olika. En del barn är mer ledsna, arga, frustrerade medan andra är lite mer lugna och jämna i sitt temperament och kanske lättare att trösta. Det betyder att man som förälder behöver anpassa sig till sitt unika barns behov och hur de bäst tillgodoses. Alldeles oavsett hur barnet är, är barn lika värdefulla och behöver vuxna som älskar, skyddar och tar hand om.

Att signalera sina behov är något av det mest mänskliga som finns, både för barn och vuxna. Vi behöver nämligen varandra och det har människan alltid gjort. Däremot har synen på barn förändrats över tid. Tidigare visste man inte att omsorgen om barn betydde så mycket för utvecklingen som man vet idag. Idag finns ett starkt forskningsstöd för att omsorgen om barn påverkar utvecklingen.

Vad behöver barnen ha oss vuxna till? Och hur blir ett litet barn trygg i sig själv?

Något vi lätt glömmer med små barn är att de är just små och att deras hjärna inte hunnit utveckla en hel del av det som behövs för att exempelvis kunna hantera och reglera känslor. Vi kan inte förvänta oss, eller kräva, att de ska ha samma förmåga som vuxna eller som äldre barn att lugna sig själva.

Vill man bara att barnet ska vara tyst och lugnt kommer det (tyvärr) på sikt att kunna lära sig det genom att sänka förväntningarna på att andra människor svarar. Det är ju helt enkelt ingen idé att försöka eftersom ingen kommer för att hjälpa.

Vill man istället att barnet ska bli tyst och lugn och lära sig att reglera känslor och få en positiv bild av sig själv och andra – då är det bättre att vi ger barnet hjälp med det och har tålamod med att barnet med tiden kommer klara av att hantera och reglera känslor allt mer på egen hand.

Vi kan ta ett exempel: Ditt barn har drömt en mardröm och vaknar, är ledsen och vill komma upp i din famn.

Ett litet barn kan inte förstå skillnaden mellan fantasi och verklighet. En läskig mardröm kan alltså vara fruktansvärt läskig. Ett lite äldre barn kan ha utvecklat förståelse för skillnaden mellan fantasi och verklighet, men har känslomässigt inte utvecklats så pass att hen kan reglera de starka känslor som mardrömmen skapar och bli lugn på egen hand.

Så påverkas barnets hjärna av omsorgen

I min föreläsning om första tiden med bebis och anknytningens betydelse för utvecklingen berättar och visar jag, med hjälp av en modell av hjärnan, hur barnets hjärna påverkas av att du som förälder hjälper ditt barn att reglera känslor. Kortfattat kan man säga att det du ger när du svarar på barnets signaler och behov och låter barnet vara nära – det blir kvar hos barnet. Barnets hjärna påverkas positivt och utvecklar de delar av hjärnan som reglerar starka känslor och det som kallas metakognitioner (tankar om de egna tankarna, som gör att man kan resonera med sig själv). Det är precis som om du skulle ge barnet verktyg som barnet själv sedan kan använda.

Det finns starka forskningsstöd för att barn som får närhet, blir sedda och lyssnade på när de signalerar sina behov – de utforskar världen och sin egen kompetens och blir med tiden bättre på att reglera starka känslor på egen hand. Vi rustar dem alltså för resten av livet.

Funkar det i vardagen?

Jag är ju själv förälder till två små barn. Jag vet att det inte alltid går att lyfta upp eller på annat sätt svara på barnets behov samma sekund som det vill något. Det vet alla som har barn. Man behöver gå på toaletten, man kan behöva hälla av vattnet får något som kokar på spisen, man kan behöva ta hand om ett syskon eller annat.. så är vardagen. Det lär sig också barnet med tiden.

Någonstans läste jag om en mamma som var orolig för att anknytningen skulle förstöras när hon lät sitt lilla barn gråta i 2 minuter för att hon behövde gå på toaletten. Riktigt så känsligt är det inte. Det handlar snarare om att visa barnet att jag ser dig, jag hör dig, jag ska ta hand om dig, jag finns här för dig, du kan lita på mig. Att man inte förväntar sig eller kräver av ett litet barn att det ska kunna lugna sina känslor själv.

Barn behöver vuxna. I början ganska mycket. Men det vi ger till ett litet barn, det bär det med sig.

Vill du lära dig mer om hur det funkar? Kom på föreläsning om anknytningens betydelse för ditt barns utveckling! Då berättar jag mer om hur olika strukturer i barnets hjärna utvecklas av god omsorg, vilka effekter det kan få på kort och lång sikt och ger konkreta exempel på beteenden hos barnet och den vuxna som stärker anknytningen.

Text: Paulina Gunnardo, Beteendevetare som föreläser om barns utveckling, barnets rättigheter och föräldraskap

Dela: